I helgen pratade jag med en tjej som totalt utdömde begreppet utbrändhet. Vidare sade hon att hon inte trodde lösningen var att vara hemma på heltid; att alla behöver en meningsfull arbetsplats och känslan av tillhörighet. Hon jämförde det med när hon, för några år sedan, brutit benet och var hemma tre veckor från jobbet. Då blev hon, enligt egen utsago, "helt tokig" och på gränsen till socialt handikappad vilket är väldigt intressant för hon har nu en bebis på fyra månader och mig veterligt är man hemma från jobbet när man har en liten nyföding?
Hursomhelst så förstår jag henne. Jag har själv varit där. Tänkt att utbrändhet är någonting påhittat eller åtminstone så behöver man bara vila ett litet tag och bara drabbar kvinnor inom vården, som arbetat typ tjugo år inom samma yrke. Och jag har, som chef, suttit i telefon med dessa kvinnor och sagt "-Men skall du inte komma förbi och hälsa på?" eller på rehabmöten där vi pratat om byte av arbetsplats, träning och frisk luft eller kanske längre semester?
Nu har jag förstått att utbrändhet är så mycket större, mer komplicerat, jobbigare, destruktivt och framförallt att det även drabbar yngre kvinnor. Sådana som är högutbildade, drivna, med god social samvaro, som tränar, är ute i skog & mark, friska nåja, åtminstone tror vi det, självständiga och mitt i karriären. Sådana som jag.
Och då räcker det inte med en meningsfull arbetsplats och känslan av tillhörighet. Jag trodde också det! Jobbade 50% nästan ett år och kollapsade totalt när jag skulle upp på 75%. Jag var inte redo. Kanske aldrig någonsin? Jag trodde jobbet var min räddning och att mina arbetskamrater var dem som gjorde mig bättre, starkare, friskare. Men så fel jag hade. Det var jobbet det var fel på. Trots att jag bytt arbetsplats och arbetsuppgifter så var jag kvar i samma organisation. För att citera min terapeut: "Du brann för jobbet och nu har du brunnit upp".
Så nu sitter jag här, med mitt allra största projekt någonsin - att vila. Från att ha gjort minst tre saker samtidigt skall jag lära mig att ibland inte göra någonting. Förstår ni hur svårt det är?! Och svårast av allt är att ingenting syns på utsidan - jag är fysiskt väldigt frisk och när vi möts så möts ni av ett leende.
Jag tror inte det är förrän man själv varit inne i svängen eller hur man ska uttrycka det som man förstår hur den känns. Jag har också varit en sådan skeptisk person när andra tidigare pratat om utbrändhet och tänkt att man ska rycka upp sig. Men det är lite svårt att beskriva. Nu hann jag nog tack o lov inse allvaret i tid, innan det gick alltför långt men jag kan bäst beskriva det som att mina hjärna var överhettad och behövde vila ett tag. Komma ifrån alla intryck, varva ner och sortera vad som är viktigt och vad som inte är det. Och det är jobbigt när det är insidan som inte vill "fungera". Man känner sig som om man hittar på allt.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du får tid och möjlighet att hitta tillbaka till dig och hur du vill leva ditt liv.
Många kramar älskade vän <3
Annah