frågar min kärlek när han kommer hem. Mitt svar är jakande men tveksamt. Inom mig brinner jag snart upp!
Jag skäms när jag "tar det lugnt". Det är bortom min värdighet. Att "inte göra någonting" är för mig en synd; ett sämre alternativ. I min familj har man alltid prisats för att man håller igång, har projekt, aldrig vilar samt ställer upp i vått och torrt.
Men jag orkar inte nu. Det är både bittert, surt och jävligt konstigt. Jag tror att alla tycker som jag - att jag är slö som just nu "inte gör någonting". Men jag hoppas jag har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Sjukt glad om ni vill kommentera! Jag gillar diskussion.